22 maj
Jag har inte mer ord än de som krävs för att uttala sanningen, som har blivit alltför uppenbar.
Du har fångat mig och det gör mig galen... jag vill inte längre var där jag är.
Alltid för långt bort eller för nära...

Du har fångat mig och det gör mig galen... jag vill inte längre var där jag är.
Alltid för långt bort eller för nära...

Att vandra blind för att kunna se klart igen.
Att ge upp känseln för att bli berörd igen.
Att aldrig mer känna dofter för att än en gång låta dem väcka dina minnen.
Skulle du kasta dig ut i mörkret för att bli räddad av ett par älskande händer, eller falla ner dubbelt så hårt?
Skulle du ge bort ditt hjärta till älskande händerna, som tar emot det , eller kastar det tillbaka vid dina fötter?
Skulle du ge upp för att aldrig veta men aldrig sakna, eller skulle du ge allt för att inget ångra men alltid minnas?
Att sluta lyssna för att ännu en gång höra ditt hjärtas viskning.
Att göra det oresonliga för att nå okänt mål.
Att sluta söka för att finna det enda rätta.
Att våga.
Jennifer Nässelqvist TG, S1a
2007-02-31
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
