Jennifer Nässelqvist.

Fint väder ute, och sista historielektionen vart inställd. Just nu känner jag mig riktigt jäkla spoiled.
Efter liste Ibsen-läsning och te-pimpling skall jag (förhoppningsvis) bege mig ut på en lite promenad, helt allena.

Fick lust att dela med mig av några tunga tankar som rört runt mitt sinne den senaste tiden.
Det är fanimej helt sjukt. Hur I-landsproblemen bara växer en alltmer uppå nerverna, ju äldre man blir. Har ni någonsin funderat över följande scenarion?

1. Du springer från efterfesten som hunnit spåra alltför mycket, finner busshållplatsen, någonstans mitt ute i söderort, och ser till din glädje att det endast är 7 minuter kvar tills bussen går. Det är ju annat än en timme och 7 minuter liksom! /
2. Du springer i dina highheels från östermalm till centralen för att finna att tunnelbanan inte går förrän om 7 minuter. "Men vafaan ta livet av mig också, vad har jag gjort mot dig gud?". Helt plötsligt känns väntetiden som en jävla nådastöt från ovan.

1. "Shit lektionen börjar om tre minuter, spring spring spring!"/
2. Dagen är slut, du kommer hem, kokar en kopp te och kurar ihop dig i datorstolen bara för att...... "vafan kan det ta det här gamla klimakteriekärringsmodemet längre tid att koppla upp eller???"

HAHA. kom igen, säg inte att det inte är sant. Helt sjukt hur ens tidsuppfattning ändras från stund till stund.
Atleast I know one thing for sure. Jag hatar att vänta på tunnelbanan och internetuppkopplingen. Jag är som vi skulle kalla det, ett riktigt äckligt jävla I-landsbarn :)

Trackback-URL för detta inlägg: