Jennifer Nässelqvist.

det blev hemmasittarkväll för fulla muggar i rutig flanellpyjamas framför dokumentär om Mount Everest-bestigning eftersom jag föll för konsumtionstrycket och anmälde mig villig för morgondagens pass. Men vad gör man utan visakortet, legitimation och en tjugolapp på fickan en fredagskväll och en lördagsmorgon anyway? Precis. Men det jag egentligen ville berätta nu var att jag under en lång resa utan stadig mittpunkt hunnit crava riktigt djupt efter att äntligen köpa eget och verkligen stadga mig där, inte bara flytta in utan verkligen ombona, no more boxes and temporary solutions. Mitt nyaste dåndimp har blivit att jag beslutat mig för att det kommer krävas åtminstonde en shockrosa fondvägg i omnämnda lägenhet, jag menar hur snyggt och old-fashioned-coffeshopvägg är det inte?

Aja, men nu blir det bingen. Natto natti.

So much för långsemester, gnista och lust att "kreativitera". Tre 8timmarsdagar senare och en halv heltidsvecka kvar gömmer jag mig mest i svarta överdimensionerade kläder/påsar, hastar fram med de två gröna stadigt nerborrade i marken framför mig och dör bort i en blandning av stirrning och dås de sista timmarna innan sängdags. men men, trots mitt melankoliska sätt att uttrycka mig så fattas det inte ljus i tunneln, idag bokade jag tex en härlig ansiktsbehandling på ett hudvårdscenter i city i nästa vecka... men visst får rodartes härliga schiffongwraps och sensuella färger mig att längta tillbaka till värmen och friheten att välja klädsel efter humör snarare än väderlek en smula.

Så otroligt fint att landa bland ett hav av fina vänner och roliga saker att göra och minnen att prata om. Senaste dagarna har inneburit allt från telefonraid till timmslånga luncher och secondhandshop i snödrivorna. Och det känns jädra bra att komma hem med en nyvunnen kärlek till både vår härliga hemstad, livet och människorna i det. Jag har inet varit så här övertaggad på mycket länge, till alla er som kommer få lida på grund av det (hetsiga samtal och uppmaningar till aktivitet), jag kan lika gärna be om ursäkt här och nu. Nu skall jag slänga i mig en mysig lördagsmiddag med farsan och dra iväg på melodifestivalskväll med några härliga tjejer. Hoppas ni får en mysig lördagskväll!

Jag känner att min plötsliga hemkomst som tillslut faktiskt skedde ett helt halvår innan beräknat har medföljt vissa problem, förutom de främsta som att lägenheten är since long gone och att arbetslösheten är ett tillfälligt faktum främst avsaknaden av passliga vinterkläder. Jackor, mössor, långbyxor och stickat, you name it, allt har packats ner i diverse lådor och spridits ut över landet känns det som. Så även om den kanske just nu inte är vad du helst skulle svepa in dig i för att hålla dig varm så känner jag ändå att en vacker transparent regntrenchcoat som den i LOVES nya film skulle sitta nedrans fint den dagen då stockholms snötäcke börjar töa bort.

jag älskar att jag har längtat hem så djävulskt till detta fanfina Sverige. Jag älskar att min förr så söta katt har börjat kissa i vår säng - även när vi ligger i den - och kloar mina hundar i ögonen. Jag älskar att vi alla i fjol gnällde över den bortslaskade vintern och att jag i år kom hem till meterhöga snövallar i februari men på något vis hade fått för mig att det var vår i mitt hemland. Jag älskar att jag efter flera månaders arbetslös frenesi och djupa cravings efter att få sätta min än unga och arbetsdugliga kropp i verksamhet idag fick ett samtal som återigen sätter mitt tired ass bakom disken på gudsförgätna sleven imorgonbitti. Och jag älskar att jag har längtat hem till mitt egna hem, och att jag just nu ligger ensam i sängen och längtar efter min bättre hälft som just nu står i entrén på en av stockholms nattklubbar, för första gången på många månader ifrån mig i en period längre än några enstaka timmar. Jag älskar att det är detta man längtar hem till. Och jag älskar, nej jag snarare förundras över, att jag faktiskt fortfarande inte ångrar min hemlängtan eller beslutet att komma hem heller. Jag är fortfarande glad, jag är ju hemma.

Men vi får se hur länge det varar. over and out.

Jag har blivit ranad. nagon oppnade strandbagen och norpade handvaskan ur den igarkvall pa stranden. och vad som ar annu mer ironiskt var att mitt pass, planbok, bade spansk och svensk telefon, lagenhetsnycklar samt mina tva mest kanslomassigt varefulla agodelar lag i. Det ar som om odet gav mig en bitchslapp bara for att jag ar dum nog att lagga dem saker jag vill ha mest oversyn over i min planbok. You got me there destiny. Annu mer ironiskt? Det finns ingen svensk ambassad i Tenerife... vi har en hektisk framtid framfor oss forutspar jag.