STRESS
Helgen som gick och de kommande dagarna är en ständig kamp mot klockan. På fredag har jag tenta och långt ifrån all kurslitteratur är färdigmald, och då menar jag att det återstår hela böcker att avverka. Och jag som hade tänkt mysa mig ner med dem stifta bekantskap i lugnan ro. Just nu är det en sad mac som sitter framför er.
would you mind
Japp, det ska vi i helgen älskling. lördagspromenera till fotografiska i stora tullhuset och titta på modefotografi genom tiderna. bättre förslag till en fin start på en finfin helg?
Je T'Aime Moi Non Plus
låter den tala för sig själv. Oslagbar, klassisk kvällsombäddning. Jag var förlorad redan innan, men det finns de som inte romantiserar innan denna, ingen som inte gör det efter... nu skall jag återgå till att läsa om upphovsrätt.
another one
Tillbaka i hösten. som är så fördömt jävla mysig i tanken men inte alla morgnar eller sena kvällar på väg hem från bussen lika skön i ryggraden. Välkommen rutinen, ursäkten för att kura och slappa. Välkommenen undanflykten från stressiga soliga dagar med dåligt samvete för att man spenderar dagen inne i soffan än ute i en soldyrkande ställning. Välkommen känslan av att burra upp sig i en sammansmältning av tröja och halsduk, den härliga kokongen att krypa in i och skydda sig mot allt hårt som biter, kyla, trötthet, blickar, exponering. Välkommen att vakna till mörker och att dricka sista kvällskoppen med te till skymningen, att krypa under täcket när det återigen är mörkt. Välkommen att samla upp värmen i ryggmärgen igen lagom för att ge sig ut igen och låta brisen slå i ansiktet och faktiskt njuta av syret som sprider livet i hela kroppen medan du kan känna det i varje cell. Välkommen det djupa andetaget som känns i lungorna, kyler strupen och väcker det som somnat djupt, djupt inombords. Välkommen de röda löven och gulkantade promenadgatorna. Välkommen höstkärlek och en alldeles ny start i livet återigen.
It's all about the positive approach.
Och så hade jag tänkt dedikerade detta inlägg till Tony Söderlund, som en ursäkt för att han behövt sitta på jobbet och vänta och vänta på nästa inlägg, men sen när det resulterade i en dikt (för processen vet man aldrig var den landar) kände jag kanske att det skulle bli lite för larvigt att göra det, så jag lämnard det osagt Tony, men kan ju bara hoppas på att det är kuriosa av detta slag som har gjort dig till en slavläsare av bloggen...
just a thought.
